Se musiken - hör filmen
Weberkvartetten möter konstfilm
Länsmuseet, Murberget

Filmen, i sin rena konstform, motsvarar visuellt bildkonsten, men till skillnad från exempelvis en målning uppstår filmen i ögonblicket och fortgår i en bestämd tidsrymd tills den slutar. Det ursprungliga filmverket - som stumfilmen - består av rörliga bilder utan ljud, där det i betraktarens huvud fylldes i allt annat som kan tänkas uppstå i var och ens upplevelse, av stämningar, associationer och dramatik. Det viktigaste som ljudet senare lade till, förutom hörbart tal och miljöljud, var när musik vävdes in som styrare av den känslomässiga upplevelsen. Med ljudet kunde man förstärka dramaturgin och göra filmen mera lik verkligheten, samt genom musiken ytterligare lägga till förtätning av stämningar och liksom styra och puffa på publikens egna upplevelser. I modern tid har filmmusiken blivit i stort sett ett med filmen och vi kan knappast föreställa oss en ny film utan ljud eller musik.

Däremot är musiken, trots sin likhet med filmens tidsmässiga förlopp, fortfarande djupt rotad i ljudets egenvärld. Bildsatt musik är inte så vanligt och produceras mest när man vill göra den mer bildmässigt tillgänglig, i exempelvis TV-mediet. Men man går inte på en konsert för att se bilder, här har musiken sitt absoluta företräde och det minsta tillägg av bild eller händelse på scenen tenderar att hota den rena och fria musikupplevelsen.

Weberkvartetten möter "Robotens dröm" av Mattias Karlsson.

Vad händer då när levande musik på en scen framförs till en film utan eget ljud? På vilket sätt skiljer det sig från den vanliga ljudfilmen? Dessa intressanta frågor kunde man ställa sig vid urpremiären av konstfilmprojektet "Se musiken - hör filmen" på Länsmuseet i söndags 7 december. Fyra kortfilmer, varav tre är nyproducerade, visades till speciellt utvald och framförd musik av Weberkvartetten alias Murbergets egen Quartet in Residence. Att ljudkvaliteten i en filmupplevelse når sitt maximum när den framförs live säger sig självt och kan knappast vara det enda syftet, även om det räcker ganska långt. Vi kanske hoppas på mer intressanta förbindelser eller en ny upplevelse. Och faktum är att blotta situationen med en kvartett duktiga musiker framför en filmduk skapar en känsla av att befinna sig på en teater eller inför en unik performance som bara kan upplevas just här och nu. Det är också denna happeningkänsla som är den tydligaste egenarten i föreställningen. Som på vanligt biovis tittar man med både ögon och öron på filmduken, men man kan inte undgå att plötsligt och vid olika ögonblick kasta blicken mot musikerna, vilka agerar och rör sig som om de är en del av själva filmen. Den här dubbeleffekten suggererar på ett märkligt sätt närvarokänslan i filmupplevelsen, det är som om filmen via ljudet nästan är på väg att kliva ur filmduken och ställa sig på scengolvet.

Naturligtvis bidrar den högkvalitativa musiken av exempelvis Bela Bartok och Anton Webern till upplevelsen. Den förstnämnde till Eva Q Månssons bidrag "Mjölkpigan och liemannen", en stumfilm på klassiskt manér men nygjord med statister från Strömsbruk. Bartoks modernistiskt färgade musik accentuerar hennes drastiska klipp och dramaturgi i filmen. Anton Weberns saktmodiga och oändligt återhållsamma, nästan tysta musik, skapade ytterligare koncentration i Torgny Åströms sex små filmade "bagateller" av vattenblänk och vågrörelser. Mattias Karlssons datorprogrammerade animation "Robotens dröm", en vindlande akrobatisk textutflykt i cyberrymden, var det mest abstrakta bidraget och blev en länk till ett berömt stycke av en av de tidiga pionjärerna inom konstfilmen, "Diagonalsymfonin" av Viking Eggeling. Eftersom det var svårt att plocka ut färdigskriven musik som skulle passa så framförde Weberkvartetten egna improvisationer, helt i linje med det till synes slumpmässiga förloppet i "Robotens dröm".

Den sista filmen, "… nästan som en i familjen" av Astrid Göransson, har visats och prisbelönts på många håll och innehåller i originalet musik av kompositören Carin Blom. Till den här visningen hade hon skrivit om och bearbetat stycket speciellt för en stråkkvartett. Som ljudkällor användes även en del köksmaterial med kopplingar till filmens innehåll. Inspirerad av konstnären William Kentridges kolteckningsanimationer arbetade Astrid Göransson i två år med filmen, som baserats på en mängd brev från hennes mammas vistelse i Stockholm på 30-talet. Vid ett tillfälle i filmen ser jag hur hyresvärden (tillika operasångare) stöter ut högljudda fragmentariska läten, innan jag överraskad inser att ljuden kommer från scenen där en medlem av Weberkvartetten ropar genom en liten tratt riktad mot filmduken. Den tecknade filmen spricker i ett ögonblick och blir något helt annat.

Föreställningen med de fyra konstfilmerna och Weberkvartetten framförs även på onsdag 10 december klockan 19 på Kulturmagasinet i Sundsvall.

Text och foto: Jan K Persson
2008-12-08